Jag har inte riktigt orkat skriva det här inlägget, men det måste liksom vara med. Jag har nu levt två år i saknad. Det blir bättre, men jag tror aldrig det blir bra igen. Jag trodde inte det gick att sakna någon så mycket som jag saknar Cleo. Tack till dem som står ut med mig och tack Cleo för allt fint du gav.
RIP
SvaraRaderaTröste kram